Måndag

fan vilken jävla mardröm. Jag drömmer ju ofta mardrömmar, men den här kommer göra mig sömnlös i resten av mitt liv. 

Jag drömmer den här drömmen jävligt ofta, men då har det inte varit så illa som nu. Det otäckaste med den är ju att "Demonen" eller spöket som är med, har jag ju känt förut. Och drömmen utspelar sig i mitt gamla rum. Jag vet att jag har vaknat och sett siliuetten av den här grejen stå på mitt golv. 

Tro mig, jag ryser fast jag står på jobbet och skriver. 

Jag vet inte ens om jag vill berätta heller. 

I drömmen så sover jag. Oftast med någon. Det gjorde jag inatt. Jag sover med olika personer så i drömmen är det liksom flera nätter. Ingen ser den här demonen utom jag. Han/den/det ser ut ungefär som han den blonda i "änglar och demoner ", den där som torterar sig själv. 
Jag vaknar upp och den står där, borrar sina jävla ögon i mig. Tar tag i fötterna och drar ner mig på golvet, den gör ju egentligen ingenting med mig förutom att skrämma skiten ur mig. Skriker 2 mm från mitt ansikte och är jävligt obehaglig. Jag skriker såklart hysteriskt, personen jag sover med fattar ingenting. Demonen är ju kvar o står i mitt rum och tittar på mig, jag pekar på den men ingen ser den. Och den bara hånler mot mig. Väcker mig natt efter natt på olika vis, dödar människor runt mig, får mig att döda människor. Allt är som i en film, sjukt verkligt och genomtänkt liksom. Jag får reda på att anledningen till att den inte kommer åt mig är för att jag har ett kors i fickan. Den försöker hela tiden lura av mig korset, andra människor som egentligen också är demoner försöker. Så jävla sjukt. Allt är så verkligt. Tyngden av mig själv när den drar ner mig på golvet, dunsen. Precis så som det skulle kännas. 
Och den tittar på mig, hela tiden. 
Jag vaknar och den är runt mig hela tiden. Hatar mig. 

Jag är jävligt förvånad över att jag inte vaknat skrikandes eller dylikt. Som tur är sov jag iaf inte ensam. Så jävla rädd fortfarande. Så jävla svettig. Men ändå så jävla trött, fick tvinga mig själv att vara vaken tills klockan ringde. Ville verkligen inte sätta ner fötterna på golvet.

Fyfan. Jag tänker inte sova själv en natt till. Men vad hjälper det, det är ju ändå bara jag som ser.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0