Kan det ens vara som i filmerna? 

Är det fysisk möjligt att falla över jordens kant så att säga. 

När hade jag senast pirr i magen? Jadu, det är knappt så jag minns hur det känns. Inte för att jag inte varit kär i mina senaste, men just den där känslan. Om jag nu vågar känna efter? Man är så pass känslokall ibland så jag undrar. Stängd som ett ostron. Det är inte så konstigt att man sitter här själv. Samtidigt så så fort man försöker öppna sig blir man huggen i ryggen. Det är ju då lättare att bara hålla käften och vända näsan åt ett annat håll. Och sen ligger man vaken hela nätterna och undrar vad man gjort för fel. Varför man inte duger. 

Jag är inte dum på något vis, snarare för snäll så att det blir dumt. Vän med alla och deltar aldrig i några konflikter. Svårt för att säga nej. 

Min hjärna är en väldigt förvirrad köttliknande klump. Vem är jag? Vad vill jag?

Det känns som att jag kommer att bli en sån där ensamtant med massor av vänner, fast jag bor själv i ett litet torp med sjukt mycket djur. Och jag skulle nog vara ganska nöjd med det, faktiskt. Djuren har alltid varit mina bästa vänner. Dom törs man älska.