Bli inte arg. Blir inte arg. Bli inte arg.Ord som ekar i mitt huvud hela tiden.När man gör allt för att passa in, är med i matchen och drar kommentarer som alla fattar. När man är rätt snygg på krogen och bara försöker bete sig normalt för att man ska bli upptäckt.Tjena.Jag har blivit ratad sen första klass egentligen. Jag vet att jag inte är nånting. Samtidigt som jag är nånting folk inte vill ha, eller som skrämmer dom. Jag är jävligt konstig och annorlunda, tro mig, jag vet.Men jag jag har alltid varit snäll och funnits där för dom som behövt. Så sjukt jävla snäll och lojal. Jag vet att vid varje "klassråd" när sån där stödkamrat skulle väljas ut så vart jag nästan löjligt upprörd över hur folk resonerade. Eller hur lärare resonerade egentligen. Det var alltid dom populäraste som blev valda. Såklart Jag hoppades verkligen inte på att jag skulle bli vald med tanke på hur blyg jag är. Men hallå? En kamratstödjare ska se vilka som är lite utanför och motverka mobbing. Finnas till för andra elever.Och det är kanske skitdumt att ens låta en elev som är så jävla vilsen själv sköta en sådan uppgift. Men skolan är vi ju alla sjukt imponerade av.Och jag blir så fruktansvärt jävla förbannad. Här finns det en tjej som vill så jävla mycket. Som får höra att hon är snygg och så bra. Men vem fan ser det.Herregud vad rörigt allt blev. Jag ville egentligen berätta om nåt helt annat. Jag blir arg för att du inte finns vid min sida och visar vilken otroligt bra tjej du har. Det är inte lätt med tanke på vad jag ställt till med. Men jag vet hur jag är egentligen.Innan allt.Det roliga eller det sorgliga i det här är att jag ligger och ska sova hos Anna efter en utekväll. Jag ligger på soffan i vardagsrummet och tittar på datorn. Jag fick välja vilken film jag ville som fanns på netflix att titta på. Och jag är ganska säker på att om Anna hör vilken film jag valt så ler hon nu. Filmen som startade allt. Där det började. Där jag hittade min tro till hästarna, till nånting. Den som fick mig att vilja bli bra på något. Och jag kämpade på och var modig i många år. Tills jag hittade dig. Tills jag hittade meningen med allt det här hästeriet. Eller när du hittade mig kanske man ska säga. Du såg mig, du litade på mig. Mitt hjärta, hela min värld.Jag skrattar lite samtidigt som jag grinar när jag försöker formulera mig. Det låter så löjigt och fjantigt när jag skriver.Och det jag egentligen ville säga är att jag saknar dig. Du som fick mig att bli jag.Och utan dig så går jag sönder.
