Torsdag

Ska jag klandra mig själv? Är det mitt fel? 

Nej självklart inte. Men det är så jävla tråkigt. Jag har inte tid att vara ensam. Det suger. Iaf nu när jag vill så himla mycket. Jag klarar mig själv, det har jag alltid gjort. Och det tror jag att man måste göra innan man är redo för något annat. Det finns så väldigt många som inte kan bo själva utan hamnar nästan direkt i ett nytt förhållande, eller går tillbaka till det gamla. Jag tror man måste känna att man är självständig först, att man klarar sig liksom. Man har alltid sig själv att luta sig tillbaka på. Inte stressa. 
Men nu är ju grejen att jag är för självständig istället. Jag har bott ensam för länge. Jag har mitt sätt och mina saker på sin plats. Så nu kanske det bara är ännu svårare att släppa in någon annan i bubblan. Men jag vill.  Vad är problemet. Är det så enkelt som att jag inte hittat rätt bara? Eller att jag inte kämpat tillräckligt. Eller vadå. 
Kära par som bara ser sådär löjligt jävla lyckliga ut, ni är en myt. Kliv ner från erat rosa moln. Jag är inte bitter. 

Ensamstående mamma verkar ju bli allt mer populärt. Synd att det är det mest egoistiska som finns. Sen har man ju ingen aning om hur just deras historia ser ut så självklart ska jag inte döma folk, jag vet ju ingenting. Men adoptera har jag alltid kunnat tänka mig, att få ge ett liv till någon som inte har nånting, någon som redan finns. Men det är säkert inte en lätt procedur som ensam det heller. 
Nehe, försöka hitta en partner till katten va det Ja. Stackarn, Sveriges sämsta äktenskaps vad det nu heter. Lycka till Lova, ingen kommer duga. Haha. 

Ha en bra dag! Snart är jag på bättre humör. 


Kommentarer
Postat av: Anonym

Det är slut med mänskligheten, så äre bara

2017-01-16 @ 17:48:20

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0