Onsdag

Inga mardrömmar inatt, tack och lov. Sparkade på Merlin ett par gånger dock, men hon är så van nu så hon reagerar knappt. Möjligen att hon blänger på mig med världens suraste min och vänder på sig. Hon får skylla sig själv, det var bättre när vi delade kudde, då kunde man sprattla som man ville. Men hon är väl i trotsåldern eller nåt. Min lilla bebis. 
Jaja, det är bara en katt. 

Alltså det där leendet. 
Vilken tur att man inte blir röd i ansiktet, eller. 

Kaos i hjärnan. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0