Och så var det alla lögner som man aldrig kommer få reda sanningen på. Sånt som alltid ligger och trycker inifrån, dödar mig. Saker som aldrig kommer erkännas hur mycket ja än vill. Men ta några djupa andetag, håll käften, se glad ut, och fråga aldrig. Du får kommer inte få veta ändå.

Eller är man bara hona och så där sjukligt svartsjuk så man hittar på saker själv? Ja vet inte. Men känslan är ju kvar, och den har haft rätt så många gånger förut.
Blablabla.

-

Jag drömde om dig inatt. Du visar dig alldeles för sällan nu för tiden. Älskade du.
Jag drömde att jag försökte backa undan Zeneca från dig, att hon skulle hålla sig borta från din plats. Du var typ genomskinlig och svag. Och jag höll om dig och bad att du skulle stanna, men du bara bleknade och försvann. Jag skrek och skrek, men du kom inte tillbaka. Du försökte tala om att det är okej, att du alltid kommer finnas hos mig. Jag satt kvar på golvet och skakade, bakom mig stod Zeneca.

Jag grät när jag vaknade, det gör fortfarande så sjukt jävla ont. Jag saknar dig, varje dag.
För all tid